Tre veckor med Khan Academy [Uppdaterad]

I kanske tre veckor har jag nu använt Khan Academy i matematikundervisningen. Det gäller två grupper i gymnasiekurserna Ma1a respektive Ma1b. Eleverna ska göra de flesta Khan-övningar som ryms i kursens centrala innehåll, och utöver det kompletterar vi med uppgifter i boken för att få in svenska begrepp samt uppgifter som är mer kvalitativa eller resonerande. Nu skriver jag av mig angående mina erfarenheter så här långt.

Roligare att arbeta med

Eleverna verkar uppskatta det. Framför allt i början gillar de det skarpt. Det handlar dels om nyhetens behag, dels om att det ju är lätta uppgifter i början. De flesta gillar det fortfarande, vissa så mycket att de aldrig vill jobba i boken, medan det finns en del som börjar klaga på de nackdelar som ändå finns med KA. Någon klagar över att det är jättetråkigt, men det är de som tycker att det är minst lika tråkigt att jobba i boken.

Det käkar tid!

Ett delmål var att arbetet skulle gå fortare. Att lösa 8 multiplikationer på Khan går fortare än att skriva ner uppgifterna och lösningarna i ett skrivhäfte och sedan kolla facit i boken. Men ändå går arbetet väldigt långsamt framåt för de flesta eleverna. Dels beror det hittills på att jag tagit med ett antal grundläggande områden som inte boken lägger någon vikt vid men som jag tycker är viktiga att eleverna kan, t.ex. öva multiplikation, division och räkning med decimaltal. Sedan är det så klart så att bara för att eleverna kan jobba fortare betyder det inte att de faktiskt gör det.

Men framför allt tar det tid för att eleverna verkligen måste lära sig innehållet och klara uppgifterna. Efter åtta uppgifter i boken så får de gå vidare till nästa område. Efter åtta uppgifter på Khan får de åtta till om de inte behärskar innehållet. Och sedan åtta till. Jag har en elev som har gjort 120 uppgifter på addition och subtraktion av negativa tal, och en annan som satt och jämförde 112 par bråk innan hon kände att hon förstod det. Klart att det tar längre tid! Och det måste det kanske få göra. Som lärare kan jag inte tvinga någon som inte behärskar ett visst moment att gå vidare till nästa moment som bygger på det förra. Förhoppningsvis kan detta till viss del kompenseras av att eleverna kan arbeta fortare längre fram, när de lagt så mycket tid de behöver på de tidigare momenten.

Det finns dock en onödig tidstjuv, och det är att mer avancerade övningar som tar lite längre tid har samma krav som de lättare. Gör man en liten miss eller en felinmatning så måste man kanske göra åtta nya uppgifter för att kunna bli godkänd. Jag ska försöka bli tydligare mot eleverna att de själva får bedöma om de behärskar innehållet eller inte, men många vill inte lämna en uppgift förrän de har uppnått skicklighet (proficiency) i den, och då kan de fastna lång tid vid en uppgift där de inte lär sig så mycket nytt.

Bättre koll!

Den stora vinsten är helt klart att både jag och eleverna nu har bättre koll. Att de har räknat en sida i boken betyder inte att de kan. Men har de blivit godkända på en Khan-övning vet både de och jag att de nu till viss del behärskar innehållet. Jag kan också ha koll på hur mycket varje elev har jobbat på en lektion (eller hemma!), och vid behov (och framför allt om jag har tid) kan jag även gå in och titta på vilken sorts fel eleven gjort.

Arbetet mindre privat

Elevernas arbete blir mycket synligare. När de arbetar i boken krävs det att jag sätter mig bredvid dem och läser i deras anteckningar för att se vilken uppgift de just nu funderar på, och det känns ofta som att eleverna tycker att jag snokar i deras arbete när jag blir så närgången. Med Khan finns aktuell uppgift tydligt på skärmen och när jag går förbi eleverna kan jag lätt se vad de funderar på och kanske ge dem ett snabbt tips eller utveckla/fördjupa uppgiften lite grann. Det ger en större och mer naturlig möjlighet till att kommunicera matematik.

Mer ansvar och planering för eleverna

Eleverna får ta lite mer ansvar och planera sitt arbete själva, eftersom de kan välja om de vill jobba i boken ett tag eller köra Khan. Elever som jag hittills inte upplevt som klassiskt ”ambitiösa” har sagt: ”Jag arbetar i boken i morgon. Kan du visa mig nån övning på Khan som jag har klarat men behöver repetera?” Jag ska som sagt försöka bli ännu tydligare med att eleverna själva får bedöma om de är redo att gå vidare från en uppgift, något som ytterligare ökar betydelsen av det egna ansvaret och reflektionen över det egna lärandet. Och jag tycker att de flesta eleverna hittills klarar detta bra.

Håll klassen samlad

Till en början, mest omedvetet, släppte jag eleverna lite för fritt att gå vidare i eget tempo, dvs lite ”flipped mastery” (se Bergmann & Sams 2012). En vacker dag kommer jag kanske dit att det fungerar, men varken jag eller eleverna grejar det nu. Framför allt blev nackdelen att eleverna inte hade någon tydlig referens för att bedöma hur långt de hade kommit. Nu försöker jag åter styra upp tempot, och meddelar för varje lektion till vilken punkt på planeringen de ska ha kommit. Sedan kommer det även fortsättningsvis att finnas en spridning eftersom vissa elever inte har lyckats ta sig förbi de ”lättare” uppgifterna än, men det kommer man väl aldrig ifrån.

Math in English

[Hela detta avsnitt tillagt den 17 okt 21.43]
En uppenbar nackdel är att Khan är på engelska. Det pågår ett utbrett ideellt arbete med att texta eller dubba filmerna till andra språk, men inte så mycket till svenska (och dessutom använder jag inte filmerna alls). Khan har en målsättning att bli en helt internationaliserad webbplats, men det lär dröja flera år innan det är tekniskt möjligt att tillåta översättningar av övningsuppgifterna.

På det stora hela fungerar det bra att använda engelska. (Det är till och med en fördel för vissa elever jag har som är nyanlända till Sverige.) Men när jag på förhand har gått igenom uppgifterna har jag så klart behövt göra en bedömning av den språkliga svårighetsgraden. Jag har sett följande kategorier:

• Språkoberoende – många uppgifter hittills är ren aritmetisk räkning utan någon engelska alls.
• Uppgifter med få begrepp – de allra flesta uppgifterna innehåller några enstaka matematiska begrepp på engelska. Det vållar i princip inga problem alls, förutom att de svenska begreppen inte befästs hos eleverna som de hade om uppgifterna var på svenska. Därför är det extra viktigt att samtala med eleverna om de svenska termerna. (Lurigt är det bara i enstaka fall, t.ex. när man måste skilja på hundreds och hundredths.)
• Textuppgifter tycker många är svårt på engelska. Framför allt tar de tid. Vissa känns dessutom lite märkliga. Endast textuppgifter som är lätta att förstå och som lär eleverna mer än de förbryllar bör rekommenderas.
• Ordövningar bör väl undvikas helt. Hittills har jag bara hittat en, nämligen där man ska öva på vad som är täljare och vad som är nämnare. På engelska.

I några få uppgifter stör det amerikanska talformatet ganska mycket, kommatecken som tusentalsavgränsare och punkt som decimaltecken kan vilseleda totalt, men det har eleverna klarat över förväntan. Förhoppningsvis luras de inte att börja skriva så själva. Som tur är accepterar Khan decimalkomma i svaren, och jag uppmanar dem att skriva ”svenskt”.

Några elever klagar ibland på engelskan, men för det mesta reflekterar vi inte över det – vi är så vana vid att webben är på engelska. En svensk version hade varit fantastiskt att ha, men just nu är engelskan inte något större problem, såvitt jag har märkt.

Nackdelar med Khan

Det finns några rent tekniska nackdelar med Khan. Till exempel saknas det en tydlig översikt för eleverna som visar vilken uppgift de senast arbetade med. Det hade varit så lätt med meddelandet ”Välkommen tillbaka, vill du fortsätta arbeta med […]?” På samma sätt kan inte jag som ”coach” få en översikt över vilken uppgift varje elev arbetar med just nu.

Men den stora nackdelen är att jag inte kan lägga in mål åt mina elever, rekommendera uppgifter eller gruppera uppgifter efter avsnitt. KA menar att det är en god princip att eleverna ska sätta mål åt sig själva, och därför finns inte möjligheten för någon annan att göra det åt dem. Men det förstör oväntat mycket. Dels måste jag lägga upp en planering på nätet med länkar till alla uppgifter eleverna ska göra för att de ska slippa sitta och söka (och stava fel) på de engelska uppgiftsnamnen. Dels orkar inte eleverna göra egna mål, och ska jag tvinga dem till det så tar det en del tid från lektionerna.

Men det är det kanske värt, för får man eleverna att lägga till uppgifterna i mål så blir det tydligt vilken uppgift de just jobbar med, det blir tydligt vilka uppgifter de har klarat och risken minskar betydligt att de som nu tror att de har gjort uppgifter som de inte har gjort.

Slutsats

Mina känslor för Khan just nu är minst sagt blandade. Att arbetet tar tid, och för vissa elever mer än andra, förstärker två klassiska problem: ”Hur ska jag hinna med hela kursen? De behöver ju det centrala innehållet både till NP och till nästa kurs” samt ”Hur ska jag hantera att några ligger långt fram och vill vidare när andra släpar långt efter och har rätt att vara där lite till?” Jag grubblar vidare. Dessutom vet jag ännu inget om huruvida eleverna lär sig mer eller bättre. Samtidigt är det så mycket värt att se vad eleverna arbetar med, ha koll på hur det går för dem och se hur de ändå jobbar bättre än tidigare samtidigt som de har roligare. Det börjar bli härlig vardagsmat att en elev skriker ”JA! DÄR SATT DEN!”