Sista matematiklektionen med språkintroduktionen innan jullovet. Vi har pratat om grundpotensform, och en tjej som känner att hon inte riktigt greppat allt säger till mig efter lektionen att hon gärna vill försöka jobba på egen hand på jullovet. Därför undrar hon om jag kan visa henne bra filmer på Youtube som hon kan titta på för att lära sig.
Och jag påminns igen om att eleverna tack vare de digitala verktygen har alla möjligheter i världen att ta ansvar för och driva på sitt eget lärande. Som lärare på 2000-talet är jag inte deras enda informationskälla. För bara femton år sedan hade jag (om jag vore lärare då) fått önska henne lycka till bland bibliotekets hyllor och facklitteraturens boksidor, och det hon hade hittat hade hon inte kunnat förstå. För en nyanländ elev är det svårt att ens ta sig igenom de få korta meningar som läroboken tycker duger som teoribakgrund. Nu kan jag på en minut leta fram en video som verkar vettig och ge henne länken.
Och jag tänker på att en lärare i dagens skola måste inse att hela skolkonceptet håller på att flippas. Om jag inte flippar min undervisning så kommer eleverna att göra det. Vet jag inte om att eleverna kan sitta med andra lärares genomgångar i mobilerna om de inte gillar min, eller att diskussionsforum, chattar och appar kan hjälpa dem när de kör fast med en uppgift, så lever jag farligt som lärare. Om jag tror att min främsta funktion som lärare är att förmedla information och instruera mina elever, så kan jag bli utkonkurrerad.
Jag minns att Daniel Barker i en UR-sändning från Bokmässan i höstas förlängde detta till en framtidsspaning: När vi som lärare och skola inte längre är elevernas huvudsakliga informationskälla så måste vi kunna locka med något exklusivt. I framtiden, tror Daniel, och jag håller med, kan det vara den fysiska mötesplatsen, samtalet, gruppdynamiken och det personliga coachandet som kommer att utgöra skolans och klassrummets främsta existensberättigande. Detta bör i så fall vara något för mig att ha som referenspunkt när jag ser på och planerar min egen undervisning redan i dag.
(Att flippa använder jag i detta inlägg i begreppets vidaste innebörd (alltför vid, kanske någon tycker), nämligen att det innebär att inse att nya media och nya verktyg kan vända upp och ner på hur jag undervisar och vad jag vill prioritera på min dyrbara lektionstid. Jag är faktiskt tveksam till om begreppet ”flipped classroom” finns kvar om tio år. Hela skolan håller på att flippas, vi gör det i olika takt och vissa av dem som gör det mer abrupt än andra kallar det för ”flipped classroom”. Men kanske inte så länge till.)
När en elev med fragmentarisk skolbakgrund i afrikanska länder efter bara ett drygt år i svensk skola inser att hon kan sätta sig i förarsätet till sitt eget lärande och utnyttja fler resurser än de jag ger henne, så flippar hon min undervisning en aning. Och eftersom jag redan börjat flippa den själv så gör detta mig bara väldigt glad. Har man börjat vända upp och ner på sitt klassrum finns det kanske inte så många cirklar att rubba.
Copyright CC BY-SA: Casey
Matematik 2.0 