Videofacit avancerar ytterligare

Förra veckan skrev jag om hur man kan göra ett enkelt facit så mycket mer användbart utan att lägga ner mer arbete. Med ytterligare lite arbete kan man lägga till ännu mer finess. Det är kanske överkurs och inte helt nödvändigt, men det kan nog hjälpa eleverna och är dessutom ganska kul för en tekniknörd som jag.

Jag har helt enkelt utnyttjat Youtubes annoteringsfunktion för att vid varje uppgift i facit lägga in en länk till motsvarande videogenomgång. Dessutom har jag gjort en enkel klickbar innehållsförteckning över uppgifterna. Så en elev som bara haft problem med till exempel uppgift 4 kan direkt klicka på ”Uppgift 4” så att videon hoppar fram dit. Räcker inte mina förklaringar klickar hen på länken ”Klicka här om du vill veta mer om …” och kommer direkt till den flippgenomgång där jag introducerar den teori som hen behöver repetera.

Återstår att se om eleverna använder funktionerna. Men jag tyckte att det var kul (åtminstone nu första gången), och effekten av det ska ju inte underskattas. :)

Matematikstressen

Efter bra, intressanta och fördjupande lektioner känner jag mig oftast stressad. För i gymnasiematematiken (åtminstone från och med kurs 2) behöver man avverka en stor mängd matematiskt innehåll på de lektioner man har att tillgå. Håller man högt tempo och uppmanar eleverna att arbeta en del hemma ibland (och särskilt varje gång de varit sjuka eller lediga någon lektion) så hinner man ganska precis göra eleverna åtminstone ytligt bekanta med allt innehåll som kommer på nationella provet. Men så fort jag inte avverkar lektionerna i tänkt tempo så känner jag NP-flåset i nacken. Blir lektioner inställda för att jag är sjuk eller ledig, eller på grund av andra skolaktiviteter, är känslan hanterbar. Men det jobbiga är att samma känsla kan dyka upp även efter en riktigt intressant lektion.

I veckan lade vi en lektion på att försöka dra slutsatser om samband mellan olika vinklars storlek. Jag vill inte berätta för eleverna till exempel att vertikalvinklar är lika stora eller vad som gäller för en yttervinkel. Det är ganska ointressant att få berättat för sig, och dessutom står det på formelbladet. Jag vill att de ska kunna resonera sig fram till varför det är så. ”Det tar kanske en kvart”, tänkte jag när vi satte igång. Men de hann inte halvvägs på hela lektionen, och uppgifterna de skulle göra för att öva på att använda dessa samband fick vi göra nästa dag. Lektionen var bra och jag hann ha bra diskussioner med alla eleverna, men jag skjuter återigen min planering ett steg framåt och känner att något moment kommer att behöva falla bort eller komprimeras.

  • Beror matematikstressen på elevernas bristande förkunskaper som gör att jag måste hålla lågt tempo?
  • Eller har författarna till ämnesplanerna klämt in för mycket innehåll?
  • Eller är det bara jag som lägger för stor vikt vid det centrala innehållet och borde lägga allt fokus på ämnets syfte?
  • Eller borde jag tvärtom lita på att elevernas förmågor utvecklas på köpet när de sitter och stressar igenom sina uppgifter i boken?
  • Eller finns det ett smidigt sätt att ha intressanta lektioner som rymmer både fördjupande diskussioner och enskild övning?

Ifall det finns ett jakande svar på sista frågan så är jag övertygad om att den innehåller en viss dos av flipp, för med gedigna genomgångar i klassrummet kan inte tiden räcka till. (Jag har några idéer om lektionsupplägg att testa, så jag är inte helt uppgiven. Men lite trött.)

Detta inlägg är inte skrivet efter en massa tänkande utan mitt i besvikelsen över att känna sig illa till mods efter en bra lektion. Därför innehåller det mest frågor och inga svar. Räkna med en uppföljare. (Och dela gärna med er av era förståndiga kommentarer.)

Facit levlar upp

I kurserna Matematik 2a och 2b har jag under hösten låtit eleverna göra mindre test under kursens gång så att de och jag kan få en ungefärlig känsla för om de har lärt sig det de borde. Elever som lyckades dåligt på testen frågade om de kunde få ta med sig testen hem och öva hemma, så jag publicerade dem på min kurssajt. Inför provet ville de repetera med hjälp av testen och ville då så klart ha facit. Jag funderade på att gå in i Word-dokumentet och skriva in facit där, men insåg direkt att det skulle ta för mycket tid. Så jag började skriva lösningarna för hand direkt i pdf:er på iPad, och tänkte att det kändes modernt och hightech. Men det gick långsamt och blev fult.

Då kom jag på den självklara lösningen, som är så självklar att alla utom jag kanske redan kommit på den. Givetvis skriver jag lösningarna på papper, precis som eleverna gjort, och filmar det hela. Så jag startade inspelningen i min ”flippstudio”, berättade att nu kommer det att gå fort så man får pausa eller spola tillbaka om man inte hänger med, och löste uppgifterna samtidigt som jag kommenterade vad jag gjorde.

Tre till sex minuters inspelning per test (kapitlet innehöll tre olika) och så upp på Youtube. Dessutom fotograferade jag de färdiga lösningarna och lade upp som bildfacit. Att kopiera upp och dela ut ett handskrivet facit hade tagit längre tid, och dessutom varit väldigt mycket fattigare. Ett par SAMR-steg fattigare, om man vågar uttrycka sig så. (Den där modellen kommer aldrig att förvandla skolan, men den kan duga ganska gott åt att visa på hur nya verktyg kan öka kvalitén på gamla företeelser.)

Och tanken med detta inlägg var utöver själva tipset med videofacit (om idén nu skulle vara ny för någon) följande reflektion: En så enkel grej som videofacit är enkel just för att jag har börjat använda digitala verktyg i undervisningen. Facit är ju bara en liten obetydlig del av undervisningen och inte värt att lägga för mycket tid på.  Har man aldrig spelat in en flippfilm (eller ens medverkat på någon slags video alls, för den delen), ingen Youtubekanal och inget forum för att dela länkar med eleverna så är kopieringsmaskinen och ett dött facit snabbare och oerhört mycket bekvämare. Och en hel del lärare – särskilt matematiklärare, skulle jag tro – är kvar på den andra sidan, den sidan där ett videofacit känns nästan helt otänkbart, trots att det är busenkelt om man börjat flippa – eller på annat sätt gläntat på den digitala dörren.

(UPPDATERING: En uppföljare till detta inlägg publicerades 27 januari.)

Flippa ditt klassrum – innan någon annan gör det!

Sista matematiklektionen med språkintroduktionen innan jullovet. Vi har pratat om grundpotensform, och en tjej som känner att hon inte riktigt greppat allt säger till mig efter lektionen att hon gärna vill försöka jobba på egen hand på jullovet. Därför undrar hon om jag kan visa henne bra filmer på Youtube som hon kan titta på för att lära sig.

Och jag påminns igen om att eleverna tack vare de digitala verktygen har alla möjligheter i världen att ta ansvar för och driva på sitt eget lärande. Som lärare på 2000-talet är jag inte deras enda informationskälla. För bara femton år sedan hade jag (om jag vore lärare då) fått önska henne lycka till bland bibliotekets hyllor och facklitteraturens boksidor, och det hon hade hittat hade hon inte kunnat förstå. För en nyanländ elev är det svårt att ens ta sig igenom de få korta meningar som läroboken tycker duger som teoribakgrund. Nu kan jag på en minut leta fram en video som verkar vettig och ge henne länken.

Surfplattor

Copyright CC BY-SA: Intel Free Press

Och jag tänker på att en lärare i dagens skola måste inse att hela skolkonceptet håller på att flippas. Om jag inte flippar min undervisning så kommer eleverna att göra det. Vet jag inte om att eleverna kan sitta med andra lärares genomgångar i mobilerna om de inte gillar min, eller att diskussionsforum, chattar och appar kan hjälpa dem när de kör fast med en uppgift, så lever jag farligt som lärare. Om jag tror att min främsta funktion som lärare är att förmedla information och instruera mina elever, så kan jag bli utkonkurrerad.

Jag minns att Daniel Barker i en UR-sändning från Bokmässan i höstas förlängde detta till en framtidsspaning: När vi som lärare och skola inte längre är elevernas huvudsakliga informationskälla så måste vi kunna locka med något exklusivt. I framtiden, tror Daniel, och jag håller med, kan det vara den fysiska mötesplatsen, samtalet, gruppdynamiken och det personliga coachandet som kommer att utgöra skolans och klassrummets främsta existensberättigande. Detta bör i så fall vara något för mig att ha som referenspunkt när jag ser på och planerar min egen undervisning redan i dag.

(Att flippa använder jag i detta inlägg i begreppets vidaste innebörd (alltför vid, kanske någon tycker), nämligen att det innebär att inse att nya media och nya verktyg kan vända upp och ner på hur jag undervisar och vad jag vill prioritera på min dyrbara lektionstid. Jag är faktiskt tveksam till om begreppet ”flipped classroom” finns kvar om tio år. Hela skolan håller på att flippas, vi gör det i olika takt och vissa av dem som gör det mer abrupt än andra kallar det för ”flipped classroom”. Men kanske inte så länge till.)

När en elev med fragmentarisk skolbakgrund i afrikanska länder efter bara ett drygt år i svensk skola inser att hon kan sätta sig i förarsätet till sitt eget lärande och utnyttja fler resurser än de jag ger henne, så flippar hon min undervisning en aning. Och eftersom jag redan börjat flippa den själv så gör detta mig bara väldigt glad. Har man börjat vända upp och ner på sitt klassrum finns det kanske inte så många cirklar att rubba.

Cirklar i sand

Copyright CC BY-SA: Casey

Vadbloggning

Att man inte kan få sätta upp mål och få ha dem i fred … En stund efter att jag presenterat min ambition om att blogga varje vecka blev jag utmanad av Jacob Möllstam att blogga varje dag.

Det skulle innebära en lite väl häftig tempoökning från beskedliga ett inlägg per kvartal som jag snittat på hittills. Vi enades om kompromissen två inlägg i veckan under vårterminen som ligger framför, så nu använder jag här det första av första veckans inlägg till att förklara själva grejen. Så fick jag det avklarat ganska så smidigt.

Satsningen som vi hashtaggar med #vadbloggning ska helt enkelt ge oss eld i baken och var sin bloggkollega som kan påminna den andre om att ta tid för det reflekterande och delande som bloggandet innebär. (Varför inte hänga på du också?)

För min del blir detta också ett försök att reparera mitt hittills uteblivna deltagande i Digitala Skollyftet. Jag har mest avundsjukt sett andra ha tid att engagera sig, medan jag har haft överfullt upp med jobb och familj. Vi får väl se vad det blir av det hela; jag är nöjd om jag lyckas hålla min vadbloggning, och det är kanske ett litet digitalt skollyft i sig.

Handsken är upptagen.